Med tre decennier bakom sig som artist är Magic Thor, eller Thorsten Andreassen som han egentligen heter, fast förankrad i trolleritraditionen. Hur det kommer sig har i sin tur att göra med att den store Wilando flydde från ett nazistiskt interneringsläger. (FOTO: Mattias Edwall)
Thorsten är inte bara trollkarl utan jobbar också som föreläsare, projektledare, ståuppkomiker, gycklare och jonglör. Han har uppträtt på många stora scener och gatufestivaler och nu i sommar arrangerar han Stockholm Street Festival för sjunde året i rad.
Men kanske är det ändå på den magiska baren vid Karlaplan som han trivs allra bäst:
Jag är så otroligt glad att Arne Nilsson driver Skandinaviens enda trollerirestaurang, att han finns där med sin passion för vår konstform och att han är tillräckligt galen för att satsa på den.
Själv hittade inte Thorsten till trolleriet. Det var trolleriet som hittade honom.
Min pappa var trollkarl så jag hade inget val!
Thorstens pappa Willy var norrman, som trollkarl kallades han Wilando, och under andra världskriget blev han fältartist. Då Norge befann sig under tysk ockupation, innebar det att trolla för nazisterna.
Efter en föreställning blev han oskyldigt anklagad för mordbrand och satt i det nazistiska interneringslägret Grini utanför Oslo. Han lyckades fly därifrån och tog sig med hjälp av fem mostståndsmän över gränsen till Sverige.
Sedan tog sig Wilando vidare till Stockholm. Där, år 1944, träffade han kontorskanslisten Ingrid, som senare skulle komma att bli Thorstens mamma.
Min far ville fortsätta med trolleriet och turnera runtom i landet tillsammans med mamma. Men hon ville stanna hemma och bilda familj.
Så pappa Willy omskolade sig, först till skräddare och sedan till civilingenjör.
Men han trollade hemma ibland, särskilt minns jag ett trick där han fick spelkort att ”vandra” bakom en tapetvåd.
Lille Thorsten fascinerades av pappas fingerfärdighet och undrade hur spelkorten kunder förlytta sig under tapetvåden. Men han fick inte veta hur något gick till fastän han tjatade.
Det var inte förrän jag var tio år som pappa gradvis började inviga mig i magins mysterier. I takt med att jag utvecklades, lärde han mig mer och mer. Sedan hjälpte han mig att bygga ”props”, tillbehör som behövs för trolleriföreställningar, och sydde en frack till mig.
Det gick bra för lille Thorsten som med sitt trolleri vann talangjakt i skolan och flera andra priser och utmärkelser. Men när han blev äldre fick han andra intressen.
Jag började spela i band men fick sparken. Skulle göra stråkpålägg med en synth, busenkelt egentligen, men det blev så uselt. Jag var för kass helt enkelt. Efter det återvände jag till trolleriet, som jag känner mig trygg med.
